Det är tisdag morgon någonstans i den suddiga övergångsperioden mellan vinter och vår när jag sätter mig i bilen för att åka till jobbet. Efter bara några minuters bilfärd har jag redan noterat flera fall av en av den moderna trafikantens tydligaste arrogans – oförmågan att använda blinker för att indikera färdriktning.
Jag kan inte peka ut den exakta tidpunkt då bristfälligt användande av blinkers gick från att vara en sällan förekommande irritation till att bli ett vida utbrett och allvarligt samhällsproblem, men jag tänker mig att det är som med den kokande grodan – vi har inte noterat den gradvisa försämringen av trafikvett förrän den blivit så omfattande och allvarlig att vi plötsligt inser att vi befinner oss mitt i en kris.
Hur många minuter, timmar, kanske rentav dagar av mitt liv har jag inte berövats under väntan i korsningar och rondeller eftersom jag inte kunnat avläsa mina medtrafikanters intentioner? Hur många år har mitt liv inte förkortats på grund av chock och rädsla utlöst av en panikinbromsning på motorvägen när en annan bilist utan förvarning kastat sig ut i omkörningsfil framför mig? När tog vi oss friheten att försätta våra medtrafikanter i ett kroniskt tillstånd av osäkerhet och skräck eftersom vi inte längre anser oss ha skyldighet att använda blinkers för att signalera för omgivningen vad vi ämnar göra?
Det slår mig att det här, hur allvarligt problemet med blinkers än är i sig, är ett symptom för något mycket större. Och mycket, mycket värre. Det slår mig att den moderna människan successivt tagit sig friheten att helt koppla ur sina sociala blinkers. Vi känner inte längre någon plikt att proaktivt upplysa omgivningen om var vi står eller vart vi är på väg i någon fråga. Vi har tagit oss friheten att tycka och agera precis som vi vill, när vi vill, utan förvarning eller motivering till omgivningen. Vi anser att det är vår rätt att när som helst kasta oss ut i debatter, publika eller privata, och riktningslöst sprida åsikter och omdömen omkring oss. Vi verkar dessutom kollektivt ha enats om att det är varje individs rätt att inte bara ha en uppfattning och åsikt om precis vad som helst, utan även när som helst, utan motiv, byta denna åsikt eller uppfattning.
Jag är övertygad om att vi alla skulle må bra av en ökad social tydlighet i samhället. Du har rätt att veta vart jag är på väg i tanke och handling. Och jag har inte mindre rätt att veta detsamma om dig. Vår individuella integritet måste förstås tillåtas förbli intakt och vi måste givetvis till varje pris försvara vår individuella rätt att söka lycka och välbefinnande varhelst vi vill. Det måste slås fast. Men varför skulle inte en oförstörd individuell kärna kunna samexistera med en tydlighet avseende vart jag är på väg? Här är jag. Jag är en unik individ med oantastliga rättigheter. Men, se! Jag har slagit på min sociala blinker – nu vet du åtminstone vart jag är på väg. Och kan tryggt navigera utifrån den vetskapen.
Bli först att kommentera