Vanlisars kulturskribent såg i helgen den aningen försenade premiären för filmen om Peter Josefssons liv (se artikel från juni 2021). Upplevelsen var… unik.
Vi är sju personer som kliver in i stora salen på Högberga Församlingshem för att se filmen som, givet att den är baserad på Peter Josefssons dagbok, fått det omskakande namnet ”Peter Josefssons dagbok”. Vi är fem personer som efter avslutad visning kliver ut. En besökare avviker demonstrativt efter cirka tjugo minuter och ytterligare en blir efter filmen, till synes avsvimmad och okontaktbar, utburen av vaktmästare.
Man skulle kunna tro, givet kongruensen mellan filmens titel och faktiska substans, att regissören Bjarne Skärgård är en baddare på förväntanshantering. Det skall komma att ledas i bevis med all (icke) önskvärd tydlighet under filmens gång att så inte är fallet. Det hade varit lämpligt att över porten in till stora salen fästa en banderoll med den klassiska uppmaningen ”I som här inträden, låten hoppet fara”.
Få saker triggar en recensent starkare än en usel filmupplevelse. Hornen i pannan tränger ut, pennan vässas, den rusiga känslan sprider sig i kroppen när man vet att man sitter på underlag för ett intellektuellt lustmord där man inte bara får njuta av att ta heder, ära och eventuellt konstnärlig karriär av kreatören utan även själv får visa sig på styva linan genom sina finurliga och ekvilibristiska formuleringar. Men trots att underlaget i det här fallet är helgjutet – filmen är verkligen ett fullständigt haveri – infinner sig inte den lustfyllda känslan. Jag känner bara en gränslöst hopplös tomhet inombords. Jag känner fysiskt påtaglig sorg. Formuleringarna flyr mig. Jag jagar i mitt minne från upplevelsen efter några exempel för att underbygga min kritik, men allt jag finner blir suddigt och upplöses.
Med mindre än att jag gör våld på grammatiken och uppfinner en ny form för adjektiv, en som går bortom superlativ, så klarar jag helt enkelt inte av att formulera vad som skulle kunna betraktas som en traditionell recension.
En sista tanke slår mig: Kan det här ha varit regissörens intention? Men jag orkar inte besvara frågan till mig själv. Jag måste få lägga det här bakom mig, återhämta mig.
Bli först att kommentera