Svenskarna upprätthåller även i år den fina traditionen av att lägga mer tid på att diskutera nationaldagens plats i samtidskulturen och hur den bör firas på ett så korrekt och inkluderande sätt som möjligt än att faktiskt fira den. Vanlisar väljer samma angreppsvinkel – en artikel om hur man bäst skriver en artikel om nationaldagen.
Den viktigaste ingrediensen är förstås att pricka exakt den ängsliga ton som med fördel används när något som har med den svenska nationen, nationaliteten och kulturen att göra skall diskuteras. Därefter rekommenderas att snurra in sig i lager på lager av konstateranden att vi förstås skall våga vara stolta över det som är svenskt, men att det som är svenskt är svårdefinierbart om man vill undvika gränsdragning och att det vi kanske kan vara mest stolta över är att vi har en så komplex relation till vår egen nationalitet att den inte låter sig definieras.
Detta illustreras gärna med några stereotypa bilder, givetvis extrema (tänk å ena sidan röda stugor med vita knutar, smultronplockande lintottar och folkdräktsklädda vuxna och å andra sidan multikulturella miljöer och globaliseringsmarkörer, gärna i gråskala). Kring dessa bilder problematiseras sedan genom att ställa ett antal breda, svepande, men självklart obesvarade, frågor om huruvida det ena eller det andra är svenskt.
Säcken knyts sedan ihop genom några snusförnuftiga uppmaningar, riktade lite överallt, om hur människor behöver undersöka och utforska varandras perspektiv. En lätt oro bör också finnas med i avslutningen. Den kopplas helst till vad det skall bli av vår nation och nationalitet i framtiden om vi inte lyckas lösa den gordiska knut som svenskheten utgör. Den knut som man själv just bidragit till att dra åt lite hårdare genom att återigen problematisera hur vi skall ta oss an firandet av vårt fosterland, istället för att fira det.
Något åt det hållet. Grattis, då, Sverige.
Bli först att kommentera