Vanlisars andra kulturskribent såg också i helgen den aningen försenade premiären för filmen om Peter Josefssons liv (se den tidigare recensionen här). Upplevelsen var faktiskt… unik.
Varför trendar mindfulness, minimalism, hållbarhet, ett liv i harmoni med naturen och slow TV? Som en reaktion på ett globalt samhälle i ständig acceleration, i ständig tillväxt och på ständig jakt efter… ja, vad egentligen? Jo, fler och färgstarkare superlativer i hela tillvaron. Sven Skordbok missar hela poängen med ”Peter Josefssons dagbok” och går rakt i fällan. Han söker en adjektivform bortanför superlativen för att kunna uttrycka hur illa han tycker om filmen.
Men det är precis denna galopperande extremism, till och med i språket, som filmen försöker och lyckas kontrastera. Filmens tempo är förföriskt lågt, näst intill stelfruset. Filmens handling är så vag och flyktig att den knappt är urskiljbar. Filmens sceneri, scenografi och färgsättning är så asketiska att mötet med verkligheten efter de nittio minuterna i salongen blir en smärtsam överbelastning för samtliga sinnen. Allt framstår karikerat i jämförelse.
Det är en alltigenom sublim upplevelse där Peter Josefssons små, inrutade, repetitiva, vardagliga handlingar studeras utan värdering, utan engagemang och utan att försöka lura åskådaren att ta ställning eller känna något. Det blir snabbt meditativt.
Efter tio minuter är jag förvånansvärt lugn, efter sextio minuter är jag förtrollad och efter nittio minuter är jag förlorad i ett tillstånd där jag upplöses som person och blir ett med allt.
Som Sven Skordbok påpekade så fick en av åskådarna bäras ut av vaktmästare efter filmens slut. Vad Skordbok symptomatiskt nog missförstår är orsaken. Det var jag som bars ut. Jag tycker synd om Skordbok som uppenbarligen blint rusar genom livet i halvt hysteriskt tillstånd, beroende av superlativer. Han är urtypen för den sorts person som behöver filmer som ”Peter Josefssons dagbok” mest.
Aningen spänd stämning på redaktionen nu. Reds. anm.
Bli först att kommentera