Maj-Britt, som i tre år stått i kö för att få ett förråd, kan äntligen andas ut. När Vanlisar möter henne utanför anläggningen i Sollentuna där hon nu äntligen fått plats ser hon lättad ut och berättar med rörd men samtidigt glad röst hur hennes liv i en handvändning förändrats till det bättre.
”Jag har bokstavligen haft svårt att andas på grund av hur trångt jag har tvingats bo under de senaste tre åren. Nu känns det som att jag vågar ta ut svängarna igen.”
Maj-Britt är en av alla svenskar som lider av trångboddhet. Lösningen blir ofta några extra kvadratmeter i en närliggande förrådsanläggning, eller som det heter med den lånade anglosaxiska termen self storage. Men trots att dessa anläggningar under senare år vuxit fram i allt snabbare takt har utbudet inte hunnit med efterfrågan, vilket skapat grogrund för profitörer som kunnat ta ut oskäliga priser för även begränsade och svåråtkomliga förrådsplatser.
I Maj-Britts fall inleddes den tuffa perioden i hennes liv med ett arv, som bland annat inkluderade en tramporgel. ”Jag spelar inte själv och ärligt talat är den varken fager att se på eller behaglig att lyssna till, men den har gått i släkten och jag kunde bara inte göra mig av med den” berättar Maj-Britt för vanlisar.se.
Orgeln och de andra ärvda klenoderna hade ingen naturlig plats i hemmet och placerades lite varstans för att störa så lite som möjligt. ”Det skulle vara en temporär lösning eftersom jag direkt ställde mig i kö för ett förråd, men det blev ett tre år långt inferno” fortsätter Maj-Britt. ”Det kändes som att något brast och det uppstod en kedjereaktion. När jag väl tvingats börja lagra saker i hemmet tappade jag kontroll. Jag gick på loppisar, utförsäljningar, svarade på bortskänkes-annonser, det var som en drog men jag kunde inte sluta och hemmet fylldes sakta men säkert upp.”
”Men så en morgon för ett par veckor sedan fick jag ett samtal från förmannen på den förrådsanläggning där jag stått i kö. Han berättade om ett unikt erbjudande – tre kvadratmeter på andra plan, nära hissen, hade just blivit lediga och jag stod först i kön! Det var samma euforiska känsla som när jag tog körkort eller kanske som om jag skulle ha vunnit på lotto.”
När vanlisar lämnar Maj-Britt rullar hon trallande iväg med en pirra full av svajande flyttkartonger på väg mot sina tre kvadrat på plan två.
Bli först att kommentera